Kl. 11.30
1 av 3!
I natt dog ännu en i min närhet av cancer. Ingen som jag själv kännner eller ens träffat men jag känner de anhöriga.
Ännu en anhörig till cancerdrabbad vars vardag förändras.
Även om jag inte hade jobbat men föreningen Cancerkompisar hade jag kunnat undgå att se eller höra allt kring cancer.
Det går inte blunda när jag ständigt läser i tidningar, ser på tv eller på nätet Cancerfondens slogan "1 av 3 får cancer men alla berörs".
Om jag nu ska tycka något eller reflektera kring om det kan komma något gott utav allt detta. Jo, för min egen del känner jag att jag ständigt kommer i kontakt med mina känslor.
Det hugger till lite i hjärtat eller trillar en tår längs kinden när jag får höra om andras öden.
Hur skulle jag kunna låta bli? Som när vi fick det här mailet till Cancerkompisar var det svårt att hålla känslorna borta.
”I år förlorade jag min syster efter lång tid sjuk i bröstcancer. Min syster var ensamstående med sin dotter på 12 år. Strax innan min syster gick bort fick jag veta att hon ville att jag skulle få vårdnaden över hennes dotter. Efter en lång process med papper och socialen har jag nu fått vårdnaden utan problem. Att vara 12 år och förlora sin mamma och behöva ändra hela sitt liv och flytta från stan till landet och bo tillsammans med sina små kusiner på 2 och 4,5 år är ingen lätt omställning, så nu letar jag fonder o stipendier jag kan söka till henne o även för oss som familj. någon här som vet vart jag kan hitta det jag söker?" Hälsningar Åsa.
1 av 3!
I natt dog ännu en i min närhet av cancer. Ingen som jag själv kännner eller ens träffat men jag känner de anhöriga.
Ännu en anhörig till cancerdrabbad vars vardag förändras.
Även om jag inte hade jobbat men föreningen Cancerkompisar hade jag kunnat undgå att se eller höra allt kring cancer.
Det går inte blunda när jag ständigt läser i tidningar, ser på tv eller på nätet Cancerfondens slogan "1 av 3 får cancer men alla berörs".
Om jag nu ska tycka något eller reflektera kring om det kan komma något gott utav allt detta. Jo, för min egen del känner jag att jag ständigt kommer i kontakt med mina känslor.
Det hugger till lite i hjärtat eller trillar en tår längs kinden när jag får höra om andras öden.
Hur skulle jag kunna låta bli? Som när vi fick det här mailet till Cancerkompisar var det svårt att hålla känslorna borta.
”I år förlorade jag min syster efter lång tid sjuk i bröstcancer. Min syster var ensamstående med sin dotter på 12 år. Strax innan min syster gick bort fick jag veta att hon ville att jag skulle få vårdnaden över hennes dotter. Efter en lång process med papper och socialen har jag nu fått vårdnaden utan problem. Att vara 12 år och förlora sin mamma och behöva ändra hela sitt liv och flytta från stan till landet och bo tillsammans med sina små kusiner på 2 och 4,5 år är ingen lätt omställning, så nu letar jag fonder o stipendier jag kan söka till henne o även för oss som familj. någon här som vet vart jag kan hitta det jag söker?" Hälsningar Åsa.
Jag är själv anhörig och därför uppmanar jag dig - "hjälp oss att hjälpa andra"!
Carpe Diem!
CARPE DIEM!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
 |
| Du behöver inte att låsa in dig, dela dina tankar med någon som är som du, som också är anhörig till cancerdrabbad. Be att få en egen cancerkompis. |
 |
| Kontakta Cancerkompisar och få någon att prata med, någon som är i din situation. Få en cancerkompis. |
 |
| Det finns ett ljus i tunneln. Jag kan ju bara leva här och nu. Vi på Cancerkompisar ger stöd, tröst och hopp. SNÄLLA sprid att vi finns. Sprid att den här bloggen finns, GILLA oss på Facebook (Cancerkompisar.se) eller anlita mig som föreläsare. Du hittar mig på Cancerkompisar.se |
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar