måndag 21 oktober 2013

Outrageous, vad tänker du?

Kl. 9.26
Här kommer ett lååå...ngt inlägg men det är väl värt att läsa och fundera över.

Jag vill presentera Rasmus Carlsson, en god vän och coach, som betytt och betyder mycket för mig. Jag frågade honom om han ville gästblogga hos mig och det ville han gärna. 

GÖR en bra dag och här kommer han:

Haha! Så här kul har jag inte haft på länge!
Foto: från Rasmus
Tillsammans med ett gäng internationella coachkolleger kör jag ett spel som vi kallar för Outrageous October. Under hela oktober gör vi "outrageous requests" - typ ställer galna, udda och läskiga förfrågningar - för att samla så många NEJ som möjligt. Vi gör det för att utmana oss själva och möta våra rädslor. För vem är vi att utmana våra klienter till stordåd om inte vi själva vågar leva fullt ut?

Så i torsdags när jag reste till Kristianstad för att föreläsa om stress och hur man blir av med den, skulle jag träffa mycket folk och hade alltså massor av chanser till utmaning. Så här blev det:

#1 - Busschaufför nr 1
Jag bad att få åka med bussen till stationen utan att betala. Chauffören frågade om jag inte hade telefonen med mig och kunde köpa sms-biljett. Jodå, sa jag, men det vore schysst om jag kunde få åka med gratis ändå. Hon skakade på huvudet men log och gav mig mitt första NEJ! (Yes!)

#2 - Busschaufför nr 2
Efter tågresan till Kristianstad försökte jag samma grej på bussen där och fick samma fråga, dock inte med lika trevlig ton: "Vadå, har du ente telefånen mä daj?" Jag sa att det hade jag men att jag kanske kunde få åka utan att betala. Han glodde klentroget på mig, tänkte att jag nog var knäpp i huvet och ville nog inte bli knivmördad. Så med orden "Okej då, men BARA FÖR DEN HÄR GÅNGEN" vinkade han ombord mig.
JA! (Jaha?)
(Jag hade min flickvän Katarina i telefonens headset under samtalet med chauffören, och hon föreslog att jag kanske skulle ha en vänligare ton när jag ställer mina frågor. Jag var nog bara nervös när jag bad om gratisåkningen och kommer att följa Inas råd framöver. Tack darling ♥)

#3 - There's no such thing as a free lunch
Efter seminariet lunchade jag med min vän Tomas Lydahl, som tog mig till Naturum, en skön restaurang mitt i ett vackert grönområde. Jag förklarade för krögaren att detta var första gången jag var där och så att då kanske han kunde erbjuda en första-gången-deal på maten och ge oss 2 lunch för 1? Oj, så svårt han hade att säga nej till det; han pratade om hur han var egenföretagare (jag vet, jag också, sa jag) och måste få det att gå ihop och tänk om alla skulle fråga det, och jag var inte lite fräck jag o.s.v. o.s.v. ... Tomas (som senare sa att han faktiskt kände krögaren) räddade honom genom att byta samtalsämne, så jag var ju tvungen att lägga mig i och ställa frågan rakt ut: "Så bjuder du på lunchen då?" Han kunde inte ens se mig i ögonen men log lite och sa äntligen:
"Nja, då blir svaret NEJ!" (Yes!)
(Jag förklarade senare för honom att jag hade kört en Outrageous October request på honom. Då såg han med ens lättad ut, slappnade av och började prata om hur ”vi svenskar” ju har så svårt att be om saker - för att inte tala om hur svårt det är att säga nej. Vad beror det egentligen på att vi är så rädda för det; måste vi verkligen få alla att tycka om oss?! Det blev ett trevligt samtal.)

#4 – Newtons rörelselagar - "ett föremål i vila tenderar att förbli i vila" (BILDEN)
Nu blev det intressant. Killen till vänster satt på den här bänken på Malmö C när jag var på väg hem igen. På skylten står det "Civilingenjör. Teknisk fysik. Söker arbete. Tar vilket jobb som helst." (Yeah, right!) Han har till och med en tröja som annonserar hans arbetslöshet. Jag gillade hans initiativkraft och log när jag passerade honom. Men vänta - jag skulle nog ha nytta av en veckas gratis arbetskraft. Ungefär så här gick samtalet när jag hade vänt om och gått tillbaka:
Jag: "Behöver du fortfarande ett jobb?"
Ingenjören: "Visst, vad har du att erbjuda?"
Jag: "Vet inte än, men jag kan nog komma på nåt."
Ingenjören: "Jaha. Vad jobbar du med då?"
Jag: "Massor. Jag driver ett bokförlag. Och så coachar jag mentalsjuka [sa jag till honom, vilket stämmer, men inte bara]. Och jag är med i en hel del andra projekt. Kan du tänka dig att jobba en vecka utan betalning?"
Ingenjören (sur): "Asså, nääe. Jag vill ha ett riktigt jobb. Jag är så trött på att bli utnyttjad av alla företag som ändå inte har nåt riktigt jobb till mig."
(Han hade uppenbarligen inte förstått lagen om gottgörelse, som säger att ju mer man ger, desto mer får man, men inte nödvändigtvis från samma källa.)
Hans "Asså nääe" lät väldigt NEJ! (Yes!)

#5 – Newtons rörelselagar (igen) - "ett föremål i rörelse tenderar att fortsätta i rörelse" (BILDEN)
... Och så där pratade vi nån minut innan jag tackade honom och skulle gå vidare. Men nu blir jag stoppad av killen till höger, som hade hört vårt samtal:
"Hej, har du nåt jobb till mig då?"
Jag: "Vet inte än, men du verkar litet väl på."
Mr. Positive: "Tja, jag är intresserad. Vad hade du tänkt dig?"
Och det här samtalet var betydligt roligare. Han var intresserad; han ville veta mer; jag frågade vad han är bäst på; han sa att han är expert på den kreativa processen; jag frågade om han kunde utföra också; han svarade ärligt nej men pratade om sina passioner; om lucid dreaming och alla möjliga intressanta grejer. Och han sa att han kunde tänka sig att jobba gratis om det ledde nånstans. Jag sa att jag inte kunde lova nåt men att jag kunde ta hans uppgifter och återkomma. Han gav mig sin mejladress, och jag har en känsla av att den här killen kommer att gå långt. Jag menar, kolla bara på bilden: DET ÄR DEN ARBETSLÖSE INGENJÖRENS SKYLT MEN TITTA VEM SOM HÅLLER I DEN!!! Där ser vi klart och tydligt distinktionen mellan Ägare och Offer. Ha!
Hm, jag tror inte han sa det rent ut, men känslan var definitivt ett JA! Kanske har jag snart en ny kollega.

#6 - Kaffekompisar (BILDEN)
Vid gott mod efter ett upplyftande samtal med killen som fattat att den som ger, den får, gled jag in på Starbucks och sa till Anna i kassan att jag jättegärna skulle vilja ha en liten latte, att jag hade pengar och att det vore schysst om jag ändå kunde få den utan att betala (smile). Hon försökte slingra sig ur frågan, men jag stod på mig. Efter några försök kom hennes räddning: '"Eeh, du, det är min chef som står här bredvid ..." (Typ - jag kan väl för fan inte ge dig gratis kaffe när chefen hör på.)
Ett halvhjärtat NEJ! (Yes!)

#7 - Chefen tar befälet
Innan jag ens hunnit förklara varför jag ville ha gratis kaffe hade han hällt upp en kopp nybryggt Sumatra. Det var inte vad jag bett om, men jag tackade och tog emot.
Definitivt ett JA! i min bok.

#8 & #9 – Photoshoot och varm kram
Jag gick ut från Starbucks men gick rakt in igen och frågade Anna om jag fick ta en bild och dokumentera mitt projekt. (Först bad jag om en kaka till kaffet, men hennes blick fick mig direkt att sluta skoja ...) Nu blev kollegerna också nyfikna, och de lyssnade intresserat när jag berättade om Project Outrageous October. Annas kollega Robin sa att de ibland bjuder på kaffet om kunden sjunger eller gör en liten dans. Han menade att det nog bara är Starbucks som gör det (amerikanerna fattar det där med service). Jag sa att det går inte eftersom jag nästan tappat rösten men att han jättegärna kunde få en bamsekram. Då bytte han genast ämne, blev generad och stod och hummade om nåt annat en stund, så jag fick fråga rakt ut igen. Och efter ett ögonblicks tvekan släppte Robin hämningarna och kom rusande emot mig, och där och då sjöng änglarna, och vi upplevde en stunds äkta bromance (i alla fall jag). Anna och Robin lät mig plåta dem båda; mission accomplished, och kramen var ju en bonus rakt in från vänsterkanten.
DUBBEL-JA!

#10 & 11 – Värvning och halvcheesy uppraggning
Nu när jag verkligen kände mig nära mina nyfunna kaffekompisar sänkte jag rösten och frågade hemlighetsfullt om de ville haka på och själva bli riktigt Outrageous. De visste inte riktigt och gled iväg för att hjälpa de andra kunderna, men Anna stod kvar och sa till slut typ "Ja, jag är med. Men jag vet inte om jag kommer ihåg att kolla gruppen på Facebook när jag kommer hem ikväll." (Känslan var eeh-njaaa, men hon sa faktiskt JA!) Jag (flinande): "Det är lugnt, ge mig ditt nummer så ringer jag och påminner dig."
Hon lämnade inte ut sitt nummer (lugnt, eftersom livet redan välsignat mig med en mycket vacker och trofast kvinna) men skrev sitt namn och bad mig adda henne på Facebook. Jag bokför detta under KANSKE och ska komma ihåg att be tydligare om ett Hell YEAH eller Fuck NO i framtiden.

# Sensmoral
Poängen med hela den här berättelsen handlar inte om att åka buss gratis eller dricka kaffe utan att betala. Den handlar inte ens om att kunna vara kaxig bara för att man ger fullständigt fan i varandra tycker, för det är jag redan bra på. Jag upptäckte något mycket djupare än så, för varenda fråga var ärligt menad och ställd med respekt för personen mittemot mig. Jag utmanade mina vardagsrädslor, och de kan vara jävligt mycket starkare än vad vi tror. Jag har inga problem att be en klient om 200 papp för ett års coaching, men att försöka åka gratis på bussen fick rösten att darra. Jag var fullt beredd på att få nej, och det coola är att jag fick betydligt fler ja än vad jag hade räknat med.

Rädslor är som troll. De är som läskigast på natten - in the darkest hour - när vi låter våra tankar löpa amok och lyckas så bra med att föreställa oss det absolut värsta som kan hända. Men jag har märkt att rädslorna, liksom trollen, spricker i dagsljus. Ena stunden tror man att man ska dö, och i nästa stund skrattar man bara åt alltihopa. Sådan är tankens kraft, den skapar vår verklighet och är upphovet till alla våra känslor. När vi förstår det blir vi fria att skapa vilken verklighet som helst. Vi går från Offer till Ägare.

Jag hade inte ens lust att be om en gratisåkning på bussen hem. Jag behövde inte det. Jag är fri.

”Come to the edge.
We might fall.
Come to the edge.
It's too high!
COME TO THE EDGE!
And they came,
and we pushed,
And they flew. ”
- Christopher Logue

Jag coachar mina klienter i förståelsen om att de lever i känslan av sina tankar, inte i känslan av världen runtomkring. När de förstår det blir de fria. Deras stress, oro, ångest och rädsla för att bli dömda faller bort – och DÅ kan de skapa sig det liv de egentligen vill leva.

Den processen mår bra av utmaningar. Utmaningar som pushar dem över kanten. Annars får de aldrig veta att de egentligen är ämnade att flyga.

Så vilken är DIN utmaning till dig själv den här månaden?

Rasmus Carlsson/.
Supercoach
www.klarsikt.se
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Inga kommentarer: