Kl. 12.00
"A life changing moment"!
I lördags efter min morgonpromenad hände det.
Jag och min nya vän Wivan hade redan på fredagseftermiddagen tagit tåget mot Jönköping för att delta i en heldagsföreläsning nästa dag med Martin Järnland på temat "The Missing Link".
Vi hade hyrt in oss på Villa Björkhaga lite i utkanten av stan i ett stugområde. Då vi bägge vill gå morgonpromenader uppskattade vi naturen och utsikten över Vättern.
Vi var ute så där en knapp timme, på var sitt håll, när vi möttes i stugan igen vid 6.30 när det bara "vräkte sig över mig" när Wivan började prata om tacksamhet. Hon berättade för mig om hur tacksam hon var över allt som skedde i hennes liv.
Jag kände en pirrande, stickande våg inuti mig som rörde sig genom hela min kropp och kände gråten komma. Det inget obehagligt på något sätt men så annorlunda. Inget jag kände igen. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra så jag tittade på Wivan och sa "nu måste vi nog kramas". Och så där stod vi en stund.
Den känslan kommer fram igen, nu precis i den här stunden, när jag skriver om det. Jag vet inte hur jag ska förklara det men mina "inre pusselbitar" föll på plats på något sätt. Kroppen sa något till mig. Jag har levt i det "okända" och osäkra under en längre tid nu och har letat efter vad just jag vill med min tid på jorden.
Jag tror att pusselbitarna berättade för mig att jag inte kan veta vad som ska hända och att jag behöver inte veta det heller. Att våga acceptera och släppa taget så händer det som ska hända.
Det här ledde till att jag under lördagens föreläsning med Martin Järnland kunde vara närvarande och bara ta in. Jag som alltid brukat anteckna massor njöt av att bara vara närvarande och ta emot.
Och jisses vad det hände grejer
Min nya lärdom är jag behöver inte ha en "agenda" i mitt huvud. Jag kan vara Inga-Lill här och nu. Det är då det händer det som ska hända.
Jag är så tacksam. Tacksam för de människor som nu kommer till mig är de jag behöver.
Här kan du se vem Martin Järnland är och lite om vad han jobbar med och vad som är hans mission i livet.
Nu ska jag ut och se vad Stockholm kan erbjuda, utan att ha någon agenda i mitt huvud. En utmaning för mig!
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
"A life changing moment"!
I lördags efter min morgonpromenad hände det.
Jag och min nya vän Wivan hade redan på fredagseftermiddagen tagit tåget mot Jönköping för att delta i en heldagsföreläsning nästa dag med Martin Järnland på temat "The Missing Link".
Vi hade hyrt in oss på Villa Björkhaga lite i utkanten av stan i ett stugområde. Då vi bägge vill gå morgonpromenader uppskattade vi naturen och utsikten över Vättern.
Vi var ute så där en knapp timme, på var sitt håll, när vi möttes i stugan igen vid 6.30 när det bara "vräkte sig över mig" när Wivan började prata om tacksamhet. Hon berättade för mig om hur tacksam hon var över allt som skedde i hennes liv.
Jag kände en pirrande, stickande våg inuti mig som rörde sig genom hela min kropp och kände gråten komma. Det inget obehagligt på något sätt men så annorlunda. Inget jag kände igen. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra så jag tittade på Wivan och sa "nu måste vi nog kramas". Och så där stod vi en stund.
Den känslan kommer fram igen, nu precis i den här stunden, när jag skriver om det. Jag vet inte hur jag ska förklara det men mina "inre pusselbitar" föll på plats på något sätt. Kroppen sa något till mig. Jag har levt i det "okända" och osäkra under en längre tid nu och har letat efter vad just jag vill med min tid på jorden.
Jag tror att pusselbitarna berättade för mig att jag inte kan veta vad som ska hända och att jag behöver inte veta det heller. Att våga acceptera och släppa taget så händer det som ska hända.
Det här ledde till att jag under lördagens föreläsning med Martin Järnland kunde vara närvarande och bara ta in. Jag som alltid brukat anteckna massor njöt av att bara vara närvarande och ta emot.
Och jisses vad det hände grejer
Min nya lärdom är jag behöver inte ha en "agenda" i mitt huvud. Jag kan vara Inga-Lill här och nu. Det är då det händer det som ska hända.
Jag är så tacksam. Tacksam för de människor som nu kommer till mig är de jag behöver.
Här kan du se vem Martin Järnland är och lite om vad han jobbar med och vad som är hans mission i livet.
Nu ska jag ut och se vad Stockholm kan erbjuda, utan att ha någon agenda i mitt huvud. En utmaning för mig!
 |
| Wivan utan för vår stuga, Villa Björkhaga, det var här inne det hände |
 |
| Jag och Wivan |
 |
| Martin Järnland in action i Jönköping |
 |
| Jag och Martin, en ny vän! |
 |
| Elin Olson, fd golfproffs, och jag som slutat spela pga att hon fick cancer. Hon önskade att vi på Cancerkompisar.se hade funnits till för hennes anhöriga då, ja det är några år sedan hon var sjuk |
 |
| Jag på morgonprommis, träffade på två killar som varit uppe hela natten och satt på en parkbänk och fnittrade kl. 7.30 i morse |
 |
| Utsikt från Observatoriet |
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar