måndag 18 februari 2013

Jag tappade också nästan "sugen"

Kl. 11.51

Efter telefonsamtalet från Eva i lördags känns allt idag något lättare.

Mamsen har ju blivit successivt sämre den senaste månaden det har gått lite för fort tycker jag. Jag hinner inte med att förstå allt riktigt.
Hon har liksom tappat sugen på livet. Jag förstår henne men förstår ändå inte. Det är svårt att sätta sig in i hur hon mår. Att bara minnas valda delar ur sitt del och inte andra.
Varje gång, vilket är varje dag då vi bor i samma hus, vi ses har hon något hon berättar om som hon inte är nöjd med. Men det kan jag väl stå ut med för jag har lärt mig att om jag byter samtalsämne och ber henne om råd så ändras allt på bara en enda liten sekund. Jag följer med henne till läkare och tandläkare då hon inte hittar dit och minns inte varför hon skulle gå just dit. Jag bokar tid till fotvård, vi går på konsert och vi går och handlar tillsammans. Hon har fått hemtjänst med dom släpper hon inte in längre utan hon smäller igen dörren mitt framför näsan på dem och det berättar hon men då vet jag att hon haft någon som tittat till henne i alla fall.
Men när jag hör att hon säger att hon tycker att jag styr och ställer och kör över henne då känner jag mig ledsen och missförstådd.

Så i lördags fick jag ett samtal som förändrade allt. Mamsen har kommit med i en omvårdnadsgrupp som är specialister på att ta hand om personer med Alzheimers och demens.
Jag fick på telefon berätta allt om mamma. Om den underbara person hon är. Om allt hon varit med om i livet och vilka intressen hon har. Allt detta för att de i gruppen ska kunna ta hand om henne på bästa sätt. På torsdag är jag inbjuden till något som heter vårdplanering. Ett möte där alla resurspersoner som nu finns runt mamsen samlas för att planera upplägget för vilka behov hon har. Detta känns så tryggt och jag vet att det kommer att bli bra för mamsen också. Det känns nästan som om jag vunnit på lotto.

Att vara anhörig och mamma till mamsen är en roll jag inte har egen erfarenhet av. Jag har arbetat inom vård och omsorg på 1980-talet men det handlade ju om mitt arbete. Då jobbade jag som föreståndare på Dammfrigården och Eva som nu är mamsens dagliga kontakt utgår därifrån och vi arbetade tillsammans på den tiden. Världen är allt bra liten.
Nu hoppas jag att allt ska bli bra så att mamsen ska trivas bättre med sig själv och sitt "nya liv". Jag hoppas att vi kan hitta tillbaka till vår relation. Att jag ska kunna släppa det att vara mamma till mamsen och umgås som vi gjort tidigare genom åren.
Jag får helt enkelt ta en dag i taget eller carpe diem som jag brukar säga och har försökt leva efter i över 10 år nu.

Jag och mamsen

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Inga kommentarer: