kl 13:00
Ur dagboken:
Vilken överraskning.
Att han tog upp det.
Min modiga gulliga man. Kändes som ett förbjudet ämne för mig att ta upp. Sexlusten som både finns och inte finns.
Stackaren, han känner sig som ett ”biafrabarn” och har svårt för att jag ska se honom naken. Aldrig att han undviker mig men han har ju rätt. Han är jäkligt mager och han ser fördjä... ut. Kommer han att bli ännu magrare?
Fast jag undrar varför jag får olika bilder av Björn i mitt huvud. Ibland ser jag den friska Björne och då får jag en bild av honom från det året vi träffades och ibland den sjuke magra som ju inte alls är min Björn. Som om det är en helt annan person. Suck!!!
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
Ett smakprov ur min bok som jag skriver på. Jag blev påmind om ämnet sex och cancer när jag var inne och läste på Facebook Cancer och sexualitet
Ur boken februari 2001, 6 månader innan han dog:
”Fy fan vad smal och mager jag är, hur kan du tycka om mig” sa han.
Björn hade ställt sig i bara kalsongerna framför spegeln.
Jag svarade inte och han fortsatte.
”Du, nu väger jag bara 65 kilo men jag är fortfarande lika lång, 185” och han skrattade till något.
”Men Björne jag tycker om dig som du är det sitter ju inte på utsidan det vet du ju” svarade jag och gav honom en puss.
”Ja det var ju ett tag sedan” fortsatte han.
”Vadå” frågade jag, gick bort till fönster och drog upp persiennen.
”Sen vi hade sex alltså, jag minns knappt när det var”.
”Inte jag heller, sa jag, gick fram och kramade om honom.
”Fy fan vad kall du är”.
”Ja det var ju jävligt romantiskt du” sa jag och så stod vi där omslingrade framför spegeln bägge två.
”Du är för kort, det har alltid sagt”, skojade Björn. ”Nu har jag bråttom för Tomas väntar på mig på kontoret” och vips var ute genom dörren och jag hörde på långt håll hur däcken tjöt när han körde runt kvarteret.
Hade han gått ner i vikt, ännu mer tänkte jag.
Ur boken februari 2001, 6 månader innan han dog:
”Fy fan vad smal och mager jag är, hur kan du tycka om mig” sa han.
Björn hade ställt sig i bara kalsongerna framför spegeln.
Jag svarade inte och han fortsatte.
”Du, nu väger jag bara 65 kilo men jag är fortfarande lika lång, 185” och han skrattade till något.
”Men Björne jag tycker om dig som du är det sitter ju inte på utsidan det vet du ju” svarade jag och gav honom en puss.
”Ja det var ju ett tag sedan” fortsatte han.
”Vadå” frågade jag, gick bort till fönster och drog upp persiennen.
”Sen vi hade sex alltså, jag minns knappt när det var”.
”Inte jag heller, sa jag, gick fram och kramade om honom.
”Fy fan vad kall du är”.
”Ja det var ju jävligt romantiskt du” sa jag och så stod vi där omslingrade framför spegeln bägge två.
”Du är för kort, det har alltid sagt”, skojade Björn. ”Nu har jag bråttom för Tomas väntar på mig på kontoret” och vips var ute genom dörren och jag hörde på långt håll hur däcken tjöt när han körde runt kvarteret.
Hade han gått ner i vikt, ännu mer tänkte jag.
Jag skrev dagbok under hela Björns sjukdomstid, det var mitt sätt att ta hand om mina tankar, det jag inte vågade säga högt, och ett sätt att hantera min frustration.
Ur dagboken:
Vilken överraskning.
Att han tog upp det.
Min modiga gulliga man. Kändes som ett förbjudet ämne för mig att ta upp. Sexlusten som både finns och inte finns.
Stackaren, han känner sig som ett ”biafrabarn” och har svårt för att jag ska se honom naken. Aldrig att han undviker mig men han har ju rätt. Han är jäkligt mager och han ser fördjä... ut. Kommer han att bli ännu magrare?
Fast jag undrar varför jag får olika bilder av Björn i mitt huvud. Ibland ser jag den friska Björne och då får jag en bild av honom från det året vi träffades och ibland den sjuke magra som ju inte alls är min Björn. Som om det är en helt annan person. Suck!!!
.JPG) |
| Björn som jag vill minnas honom |
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar