måndag 19 november 2012

Bröllopsresan med oväntat stopp innan Öresundsbron

kl. 09:30

Den här veckan har jag ett par möten inbokade som rör mitt bokmanus. Det känns både pirrigt och spännande nu när det snart blir verklighet. Här kommer ytterligare ett smakprov ur boken "Vi la cancern på hyllan och köpte en BMW".
Förra gången berättade jag om när vi gifte oss hemma och nu kommer inledningen till vår annorlunda bröllopsresa i Björns så efterlängtade BMW.

Ur boken:
Den glimten jag såg i hans ögon när han pratade om bilen, BMW 535 i, 204 hk original 5 växlad, 5 dörrar, färddator, sportstolar i skinn med el-reglage, diamantsvart, var som ett barns på julafton.

Första omgången av cytostatikabehandlingen av cancern gick så pass bra så att Björn vågade sig på en omgång till då han ville vara så frisk som möjligt innan bröllopsresan.
Efter några besök på smärtkliniken hittade man en lösning som Björn blev nöjd med. Han hade oerhört svårt att svälja, nästan helt omöjligt. Morfininjektioner mot smärtan skulle vara ett sämre alternativ för då skulle han snart vara sönderstucken. Nu fick han en morfinpump inopererad i sidan mot ryggen. Pumpen var inte större än en mobiltelefon som han hängde i byxfickan och plastslangen gömde han under skjortan.
Den största fördelen med pumpen var att han inte behövde vänta på att jag eller någon annan skulle ge honom en dos morfin utan pumpen var förprogrammerad. Skulle han utöver det behöva en extrados tryckte han själv på extradosknappen när han kände att smärtan var på gång. För mig kändes det tryggt inför den kommande bröllopsresan.
Vi rådgjorde med vårt sjukvårdsteam igen eller mest jag för Björn var redan helt inställd på att vi skulle åka iväg.
Vår kontaktsjuksköterska Mari sa:
”Bara åk och gör det nu”.


Björn hade planerat att vi skulle åka till Tyskland och Bern Kastel Kaus där han varit för flera år sedan och han ville så gärna visa mig runt där nere. Slutmålet var Provence och den vinprovning vi pratat om under flera år men som vi alltid skjutit fram och aldrig hunnit med.

En annorlunda resa med något annorlunda förberedelser som till exempel intyget. Mari hade sett till att det blev skrivit ett läkemedelsintyg för att lagligt kunna ta med mediciner över landsgränserna:


” To whom it may concern, I hereby certify that Björn Ekholm born Juli 5th 1950 suffers from gastric cancer since June 1999. he needs to carry with him following drugs: Durogesic plaster, Betapred tablets, Stesolid tablets och Morfin tablets. If you hace any questions regarding this illness or treatment feel free to call +46-40332070. Sincerely yours CM E".


Jag hade lovat Björn att få våra vigselringar graverade med datum inför resan och jag hade hämtat dom bara dagen innan.
Vi fyllde bilen med kläder, mediciner, näringsdryckerna, som jag tog med i smyg, och den röda kameran.


”Ja då är bilen servad och jag med” skrattade Björn. 
”Nu åker vi”.

Mari och min mamma vinkade av oss och så var vi äntligen på väg.
Björn körde och när jag tittade på honom såg jag att han hade ett stort leende på läpparna.
”Äntligen Inga-Lill” sa han. ”Som jag längtat efter att få vara lite normal ett tag”.
”Jag med” svarade jag.
”Skönt med sätena” sa Björn. Jag hörde det surrande ljudet och såg i ögonvrån att ryggstödet rörde sig fram och tillbaka.
”Ja, bilen är perfekt”.
Vi skulle åka över Öresundsbron och betalstationen närmade sig. Jag sträckte mig fram mot handskfacket hittade brobizzen och fäste den på framrutan och bommen gick upp utan problem när jag hörde Björn som stönade och sa:
”Jag mår illa som fan”.
”Stanna nu då” sa jag så lugnt jag kunde men det gick som en stöt ner mot magen.
”Ja men var”? Han nästan skrek till mig.
Tur i oturen hade vi valt den högra filen den som låg närmast vägkanten och det fanns inget annat att göra än att stanna trots stoppförbudet. Björn slängde snabbt upp bildörren.
”Jag måste spy” sa han.
Jag hörde hur det fullständigt rann ut ur honom men jag tittade bort, öppnade handsfacket och tog fram en toalettrulle, rev av en lång bit och gav till honom:
”Här Björn, känns det bättre"?
”Jag har jätteont i magen också”.
Jag for ut ur bilen och kollade mig snabbt runt omkring. Jo, det fanns en toalett längre bort.
”Där Björn” sa jag och pekade mot en liten bod och han sa inget utan rusade mot boden med handen framför munnen. Min första impuls var att rusa efter men jag satte mig i bilen igen.

Det gjorde ont i magen men jag tänkte att jag måste behålla mitt lugn för vi måste komma iväg på vår resa.
Tankarna snurrade fortare och fortare. Hur ska det här gå. Vi har knappt kommit iväg och han mår redan så kasst. Kanske det bara var idag. Jag tittade bort mot boden och uppmanade all min styrka och satt stilla kvar i bilen. Jag uppmanade mig själv att andas långa djupa andetag.
Efter en evighet kändes det som men kanske fem minuter senare var han tillbaka.
”Ja det var det”sa han.
”Hur mår du?”.
”Jag har lite diarré bara. Men nu mår jag prima igen och nu kör vi”.

Jag sa inget utan bara nickade och så var vi på väg.


Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

1 kommentar:

Anonym sa...

Snacka om cliffhanger....Kram WiBa