kl. 21:17
I mitt arbete med Cancerkompisar poppar det oftare och oftare upp små minnesbilder om hur det var när Björne var sjuk i sin cancer. Det var en daglig kamp mellan det positiva glada jag och den oro jag kände av att inte veta när han skulle dö. Ibland svämmade känslorna över både för oss båda.
Ett litet smakprov ur min bok igen och denna gång direkt ur min dagbok:
Ur dagboken:
Sen kväll 23:30 och jag kan inte komma till ro:
I morse grälade vi. Varför sa han att jag aldrig slutför något och varför på det tråkiga sättet. Och jag som skrek tillbaka med att säga att han alltid överdriver. Och varje gång vi tjafsar går han rakt ut i garaget.
Visst kan jag hålla med om att jag går runt i huset och har flera små projekt på gång samtidigt. Men va f...n.
Det var ett gulligt ”förlåt/förklaring” jag fick på mailen i alla fall.
Åh han skrev om sin oro och vad han tänker på ... kring sin cancer och hur länge han ska få leva.
”Jag är nog lite stressad” skrev han. ”Jag har pratat med Tomas och bestämt mig att jag ska jobba lite mindre så det ska bli lediga onsdagar framöver”.
På jobbet fick jag en stund över och hann gå ner till min arbetskamrat Björn. Det var skönt att prata av sig lite. Han berättade för mig att hans fru (som dog i cancer för nåt år sen) satt en hel del för sig själv och skrev brev efter brev. Nu förstår jag bättre, kanske i alla fall, varför Björne så ofta går ut i garaget och pysslar. Han behöver någonstans att få va själv och få göra nåt med händerna.
Jag vet inte hur jag ska göra!!! Jag gråter fortfarande varje dag när Björne inte ser det. I söndags kom han på mig och han blev så jättejätteledsen och det gjorde extra ont i mitt hjärta. Jag lider mer av det märker jag så det gör jag inte om. Då är det bättre att gråta för mig själv.
Så här efteråt kan jag se hur vi skaffade vi oss var sitt andningshål, för att orka.
Björn gick ut i garaget och pysslade med bilen, klackade mina skor eller nåt annat och jag och jag stängde in mig med min dagbok och skrev allt jag ville och hade behov av att få ur mig.
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
I mitt arbete med Cancerkompisar poppar det oftare och oftare upp små minnesbilder om hur det var när Björne var sjuk i sin cancer. Det var en daglig kamp mellan det positiva glada jag och den oro jag kände av att inte veta när han skulle dö. Ibland svämmade känslorna över både för oss båda.
Ett litet smakprov ur min bok igen och denna gång direkt ur min dagbok:
Ur dagboken:
Sen kväll 23:30 och jag kan inte komma till ro:
I morse grälade vi. Varför sa han att jag aldrig slutför något och varför på det tråkiga sättet. Och jag som skrek tillbaka med att säga att han alltid överdriver. Och varje gång vi tjafsar går han rakt ut i garaget.
Visst kan jag hålla med om att jag går runt i huset och har flera små projekt på gång samtidigt. Men va f...n.
Det var ett gulligt ”förlåt/förklaring” jag fick på mailen i alla fall.
Åh han skrev om sin oro och vad han tänker på ... kring sin cancer och hur länge han ska få leva.
”Jag är nog lite stressad” skrev han. ”Jag har pratat med Tomas och bestämt mig att jag ska jobba lite mindre så det ska bli lediga onsdagar framöver”.
På jobbet fick jag en stund över och hann gå ner till min arbetskamrat Björn. Det var skönt att prata av sig lite. Han berättade för mig att hans fru (som dog i cancer för nåt år sen) satt en hel del för sig själv och skrev brev efter brev. Nu förstår jag bättre, kanske i alla fall, varför Björne så ofta går ut i garaget och pysslar. Han behöver någonstans att få va själv och få göra nåt med händerna.
Jag vet inte hur jag ska göra!!! Jag gråter fortfarande varje dag när Björne inte ser det. I söndags kom han på mig och han blev så jättejätteledsen och det gjorde extra ont i mitt hjärta. Jag lider mer av det märker jag så det gör jag inte om. Då är det bättre att gråta för mig själv.
Så här efteråt kan jag se hur vi skaffade vi oss var sitt andningshål, för att orka.
Björn gick ut i garaget och pysslade med bilen, klackade mina skor eller nåt annat och jag och jag stängde in mig med min dagbok och skrev allt jag ville och hade behov av att få ur mig.
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
1 kommentar:
Inga-Lill, nu förstår jag mycket bättre ditt ledarskap, ditt engagemang och ditt positiva sätt (vilket kanske inte alltid var positivt?!?) Tack för att jag har fått vara en del av ditt "Team" och tack för att du berättar!
Stor kram
/ Ingmarie
Skicka en kommentar