onsdag 11 juli 2012

ATT VARA DOTTER TILL MIN MAMMA



Min mamma har blivit gammal - det är inte alls kul och jag skäms...


Mamma är 78 år och har alltid varit för mig mer som en "vän" än mamma. Hon har alltid funnits för att kunna "peppa mig" eller hjälpa med praktiska saker som att skura spisen ren. Hon brukade alltid fråga "ska jag komma och ta ett tag"?

Nu är det 1 år sedan hon flyttade in i samma hus som mig och i början sprang vi in till varandra på 1 glas vin och en pratstund.
Men nu är allt förändrat. Om det beror på den lilla stroke hon haft eller en kombination av demens spelar ju ingen roll - mamma finns inte riktigt kvar.

Usch, vad jag skäms inför mig själv när jag tänker att jag ibland hatar min mamma för att hon "lämnat mig" och för att jag nu ska fixa allt till henne.

Den här veckan fick jag ringa runt och leta efter vilken optiker hon varit inne och beställt glasögon hos.
På lappen hon fick stod inget om var och hon mindes inte var och inte heller vad hon hade beställt.

I förrgår försvann hennes plånbok med visakort, id-kort, högkostnadskort och 700 kr. Troligen stulna när hon handlat för väskan var öppen.
Polisanmälan och spärra kort och annat gjorde jag.

Jag fick låna henne pengar.

Mamma är så klart "supertacksam" och tackar 1 000 gånger och jag ler varje gång och säger "men mamma att de är payback time nu" och så klappar hon mig på kinden och ler.


Jag saknar min mamma, ibland tittar hon fram och då ler jag inombords.

På bilden: jag och mamma har kört ut på Hylliekrokens Goflklubb, jag har tränat en stund under hennes applåder och sen fikar vi och hon vill bjuda

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

5 kommentarer:

Anonym sa...

Mammor kan vara bra att ha, och man bör nog ta vara på dom så länge dom väljer att vara kvar och vara mammor.
Min mamma "valde" att lämna mig i sticket när jag behövde henne som mest. Och sen kunde hon inte, eller ville hon inte förstå varför jag blev ledsen, arg och besviken.
Och eftersom hon inte lyckades med det, så valde hon att ej heller prata om någonting annat heller.
Tråkigt, men det värsta är inte att min mamma valt att lämna mig, hon valde också att lämna sitt barnbarn, jag klarar mig utmärkt menFelix har ingen farmor längre.....
Så Inga-Lill, njut av din mor så länge du har chansen. KRAM

Giraffa - jag sticker upp huvudet sa...

TACK kära "Anonym" för ett klokt inlägg, jag uppskattar det verkligen att du delar med dig...hälsningar Ingalill

Anonym sa...

Förstår helt dina tankat. Jag har upplevt det med min far.
Från att vara en stark man som klarade sig själv till en man som gick vilse, till att inte känna igen en utan tittade på mig, sin dotter med skrämd blick
Är många tankar som går runt i en sådan situation, både negativa och positiva. Att bli förälder till sina föräldrar är en grym sjukdom och att bli bortglömd vilket man blir är hemskt. De små ögonblicken när de kommer ihåg en är det man lever för. Hur hemskt det än låter så var det en lättnad när far fick somna in då det sista året var så gott som raderat och han kom inte ihåg något utan var bara skrämd. Skänker dig många goda tankar för att du delar med dig och för att ge dig ork :-)

Giraffa - jag sticker upp huvudet sa...

TACK!!!
Att få läsa de här inläggen ger mig en form av extra styrka, 1000 tack/ingalill

Therese - Mamma till Casper :) sa...

Hååe älskade farmor <3