här är jaaaaa..........g
Att
finnas med i ett sammanhang. När "räknas jag" och vem sitter förresten på den värderingen?
Varför är det så här, jag har i alla fall hört det från flera håll, att när jag är runt 40-50 säger några eller många
"jag skulle vilja sluta "jobba" och bara göra sånt jag vill och känner för. Jag önskar jag skulle kunna resa mer och spela mer golf. Umgås mer med "alla" och sova till jag vaknar och kanske hinna med en morgonpromenad också".
Underligt är att då skulle jag klara av det här också utan att ställa mig frågan - "räknas jag"?
Sen blir jag pensionär och har all tid i världen till att göra allt detta men nu vill jag inget hellre än att jobba och finnas med i ett sammanhang - där "jag räknas".
Ja, varför är det så här?
Vilka värderingar är det som styr?
Jag har två synpunker på det här:
Varför tar vi inte tillvara den vilja och stora kompetens som faktiskt finns hos den gruppen?
OCH
varför låter vi personer typ 55+ få garantipension, t ex när vissa banker (ingen nämnd) erbjuder personal att gå "hem" tidigare - vem f........n betalar deras lön eller avgångsvederlag, jo jag som kund!?
Ja, här gick jag lite utanför ämnet - men tja, jag bara tvungen att få det ur mig.
Carpe Diem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar