ETT - när jag förlorade min Björn ”till livet”

Björns bror Sven och hans fru, fru Britt-Mari hemma i Ödeshög (2009) - mina kära vänner och familj

Att
börja på "min bok" - ja, det gör jag just nu.

HUR SKA JAG BÖRJA MIN BOK?
”Man lever så kort och är död så jävla länge”, så sa alltid Björn.

Hur vill jag minnas #Björn. "Min" Björn som jag ”förlorade till livet”.
Jag har många tankar och frågor som fortfarande är obesvarade.
Han klev upp först av alla och lade sig sist av alla. Det var då, det var första gången jag förstod att detta var början till något ”annat” – men jag hade ingen aning vad som skulle komma - tur var det!
Björn skrek till mig eller rättare sagt sa till mig på skarpen ” ska du hålla på så här så kan jag inte leva med dig”, sa han. ”Jag har så mycket jag vill göra och mycket att hinna med”.
Det var den dagen jag lade locket på för mina känslor och sen gick det bara av farten.
”Nu får du skärpa dig”, sa Björn. Jag vill inte leva med dig om det ska vá så här. Jag har så jävla kort tid kvar att leva och vill göra så mycket. Det här var väl ungefär en vecka efter att vi fått beskedet att cancern ”fanns kvar” i Björns kropp.
Jag fullständigt bröt ihop när vi kom hem från sjukhuset.
Bara det att han till slut fick läkaren att svara ärligt utan undanflykter. ”Ja, du ska vara glad om du lever året ut” sa läkaren.
Det var då jag förlorade allt mitt hopp och Björn fick ett klart och tydligt besked – tre månader kvar att leva, i bästa fall. Hur kan jag leva utan hopp?

Det är så här jag vill börja min bok – min resa. Dagen då jag ”förlorade Björn till livet”, dagen då vårt fokus inte längre handlade om vårt gemensamma liv utan om hans liv – den tiden han hade kvar att leva. Det var starten på att på allvar leva enligt principen – Carpe Diem, jättesvårt ska jag erkänna redan nu. Men då hade jag inget val.

# För er som inte vet så träffades vi 1995 och Björn dog 2001

Carpe Diem!