tisdag 11 februari 2014

Anhörigröster

Kl. 9.30

Det händer alla andra? Vem är i så fall alla andra?



Hur är det att möta cancer som nära anhörig?
Jag är själv anhörig till cancerdrabbad och fast det är över 10 år sedan min man dog av sin cancer verkar det inte hänt särkilt mycket när det gäller stöd för anhöriga.

Några anhörigröster från veckan som gått
1
Utmaningen att lägga om livskursen. Att stå där ensam. Utan karta och kompass. Gäst i sitt eget liv. Ställa frågor ut i det tomma intet. Istället för att studsa dem mot en trygg bollplank. Snubbla över allt det praktiska man ingen aning har hur handskas med. Göra ändringar i tillvaron bortom "the point of no return"... Allt detta och mycket mer har jag delat och speglat här. Funnit människor som gått före mig. De bjöd på stöd, tröst, förståelse. Framför allt Hopp. Sprunget ur det egna ödet.
Andra människor, nyligen drabbade kommer till. Jag blir rörd över att många finner den tröstande gemenskapen.

2
I Sverige finns inte dödsstraff, för mig är inte det sant. Varje dag på våra sjukhus får en medmänniska en dödsdom. Så länge samhället är beroende av gåvor till forskning så anser jag att vårt samhälle accepterar dödsstraff. Skjut till det som behövs för att en gång för alla lösa denna vidriga sjukdom. Jag förlorade min stora kärlek för lite drygt två månader sedan. Våra barn sin älskade mamma...Styrka till er alla drabbade som mist ert käraste...

3
Man blir aldrig igen den person man var innan cancern kom in och förstörde familjelyckan. Jag har blivit mkt mera rakt på sak. Säger precis vad jag tycker och jag känner mig starkare. Jag har även vågat bejaka livet igen och träffat en ny man att leva med. Sorgen och saknaden finns kvar. .kommer alltid att göra det, men jag/vi måste gå vidare. Kram till oss alla dom kämpar/kämpat på

Cancerkompisar ger vi varandra STÖD, TRÖST och HOPP!


Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Inga kommentarer: