Kl. 15.45
Mamsen behövde gå till frissan så jag bokade en tid och ringde till henne dagen innan och bad henne skriva upp det i sin almanacka.
Hon ville att jag skulle gå med henne så två timmar innan ringer jag för att påminna henne om hur dags vi bör gå hemifrån. Då hade hon ingen aning om varför jag hade beställt tid till henne men var det nu bokat så var det ju lika bra att gå dit.
På utsatt tid ringde jag på dörren och möttes av ett glatt ansikte som sa "hej vad kul att du kommer och hälsar på mig".
Då gällde det att hålla masken och låtsas som inget utan bara se till att komma iväg. Jag hade bokat i närheten för att hon inte ska behöva gå så långt för hon går verkligen i ultrarapid trots att hon kör rullator, eller "min bil" som hon kallar den.
Hon njöt i fulla drag av att bli ompysslad och de pratade om allt möjligt hörde jag från soffan lite längre bort där jag satt och väntade. 395 kr kostade det och det var dyrt men värt det sa hon.
Efter lunchen ville hon gå hem själv. Jag skulle träffa en kompis något senare så jag bara följde henne ut från köpcentret och visade vilken väg hon skulle gå och då fick jag kommentaren:
"men herregud du jag är väl inte senil heller, jag klarar mig själv" och så skildes vi och gick var sitt håll.
Hittar hon hem tänkte jag hastigt men slog bort tanken och hindrade gråten från att komma fram för vad kunde jag göra.
Tack och lov har jag mina syskon och min kompis Winnie att dela det här med. Inget syns ju på henne. På utsidan är allt som vanligt men på insidan är allt annorlunda. Jag är glad att vi bor i samma hus så vi har nära till varandra i alla fall.
Det känns tungt att mamsen inte är samma person längre. Jag känner sorg av nåt slag. Det känns tungt att berätta för andra också men kanske någon kan känna igen sig så skulle det kännas bra.
Hon njöt i fulla drag av att bli ompysslad och de pratade om allt möjligt hörde jag från soffan lite längre bort där jag satt och väntade. 395 kr kostade det och det var dyrt men värt det sa hon.
Efter lunchen ville hon gå hem själv. Jag skulle träffa en kompis något senare så jag bara följde henne ut från köpcentret och visade vilken väg hon skulle gå och då fick jag kommentaren:
"men herregud du jag är väl inte senil heller, jag klarar mig själv" och så skildes vi och gick var sitt håll.
Hittar hon hem tänkte jag hastigt men slog bort tanken och hindrade gråten från att komma fram för vad kunde jag göra.
Tack och lov har jag mina syskon och min kompis Winnie att dela det här med. Inget syns ju på henne. På utsidan är allt som vanligt men på insidan är allt annorlunda. Jag är glad att vi bor i samma hus så vi har nära till varandra i alla fall.
Det känns tungt att mamsen inte är samma person längre. Jag känner sorg av nåt slag. Det känns tungt att berätta för andra också men kanske någon kan känna igen sig så skulle det kännas bra.
 |
| Mamsen hos frissan på Tringeln |
 |
| Mamsen nyfrissad och nöjd |
 |
| Mamsen och jag äter lunch och hon bjöd som tack för att jag höll henne sällskap Ps. Hon vill alltid se bilderna jag tar på henne så att hon ser bra ut för hon vet att lägger upp dem på Facebook. Carpe diem! |
3 kommentarer:
Älskade farmor <3
Du är en sann hjälte mamma, allt du gör för henne!! Kram
Blev både glad och lite vemodig över ditt inlägg... vågar inte ens tänka tanken om min mamma...
Stor kram på dig, du är underbar! :)
Skicka en kommentar